Sommaren 1928 var för den 20-årige dalmasen något av en saga. Knappa två veckor efter OS-guldet i Amsterdam samlades storpublik på Stockholms Stadions läktare för att se och hylla ”Målarn” Lundqvist. Men någon lättköpt seger hade inte arrangörerna tänkt att han skulle få. Som motståndare hade han de två senaste silvermedaljörerna från OS, landsmannen Gunnar Lindström (1924) och ungraren Bela Szepes (1928). Szepes hade inför tävlingarna i tidningsintervjuer uttalat att han som mål hade att ta revansch på sin överman från spelen i Nederländerna. Därav blev intet. Ungraren hade entydigt överskattat sin dagsform medan ”Målarn” Lundqvist genomförde tävlingen på ett storslaget sätt. Redan i första omgången var han med ett 66-meterskast i närheten av den nivå som gav honom OS-guldet. Den förnämliga öppningen följdes upp av två kast i nivån 67½ meter och man kunde riktigt känna stadionpublikens förväntningar inför de återstående tre kasten. Världsrekordet, tillhörande finländaren Eino Penttilä löd på 69,88 var noterat knappa året tidigare i finska Viborg. När Lundqvist greppade spjutet för att påbörja sin ansats i den fjärde omgången låg hela publikens uppmärksamhet på honom. Med sin sedvanligt lite lugna, i mångas ögon loja närmast sävliga ansats skred han fram mot övertrampslinjen. Men där formades kroppen nästan som en pilbåge och i ett perfekt utkast slungade han träspjutet som starkt vibrerande flög i en mäktig båge över stadionborgens gräsmatta. När det slog ner bortom 70-meterslinjen bröt ett enastående jubel ut! Det första godkända kastet i världen över 70 meter! 71,01 ropades ut. Efter detta kunde man tro att ”Målarn” inte hade mer krut kvar i kropp och arm – men han fullföljde den mäktiga serien av kast med ytterligare ett kast över 69 meter följt av 70,10 i den allra sista omgången – alla sex kasten klart längre än hans båda konkurrenter! Med all önskvärd tydlighet hade han bekräftat sin nivå som världens främste.
Någon ljusnande framtid blev det inte för Erik Lundqvist efter rekordåret 1928. Han fullföljde sin sagolika augustimånad med att vinna SM. Men sedan gjorde bekymmer med självförtroende och blyghet att han mer eller mindre försvann från tävlingsbanorna – ja, förutom enstaka framträdanden och då i första hand hemma i Dalarna. Men då och då greppade han spjutet och hans namn dök upp i resultatlistorna – och åtta år senare, 1936, lyckades han förbättra sitt personliga rekord till 71,16, men det var i undanskymdhet en höstdag på hemmaplan i Dalarna.
