När det drog ihop sig till ”DN Galan” på Stockholms Stadion 1984 hade Henry Ronos världsrekord på 10000m – 27:22.5 – stått sig i över sex år. Det hade dock inte saknats seriösa attacker och särskilt frustrerande nära hade de två portugisiska löparna Fernando Mamede och Carlos Lopes varit:
Mamede hade missat med mindre än en halv sekund 1982 och Lopes med mindre än en sekund 1983. Nu var båda på plats på Stockholms Stadion för en ny attack och förutsättningarna kunde knappast vara bättre:
Ljummen nästan vindstilla skandinavisk sommarkväll, två starka farthållare som skulle sköta dragjobbet den första halvan och 17.000 åskådare som skulle ge entusiastiskt stöd från läktaren. Och kanske framförallt:
Med bara en månad kvar till det stora säsongsmålet OS var både Mamede och Lopes bevisligen i superform. Ty bara fyra dagar tidigare på ”Bislett Games” i Oslo hade de på 5000m kommit 1:a och 3:a på 13:12 resp 13:16. För marathontränade Lopes handlade tiden t o m om ett nytt personligt rekord.
Alla pusselbitar alltså på plats och enda frågan som återstod var ”Mamede eller Lopes?”
Farthållarnas uppgift var att hålla världsrekordtempo de första fem kilometerna, vilket innebar att de skulle snitta 65.6 per varv och 2:44 per kilometer. Tyvärr visade de sig få litet problem att hitta den rätta jämna farten – på den tiden fanns ju ingen ”ljushare” till hjälp … – och det svajade så pass att första kilometern kom att bli drygt fem sekunder för långsam.
Men det blev bättre och när hararna gjort sitt vid 5000m visade klockan 13:45 – vilket ändå innebar att andra halvan skulle behöva gå minst åtta sekunder snabbare. Var verkligen någon i den kvartett som då återstod i täten – Mamede, Lopes och USA-löparna Mark Nenow och Garry Bjorklund – beredd att axla det ansvaret när fortfarande halva distansen återstod?
Lopes tvekade dock inte att ta täten, visserligen genom att upprätthålla – inte öka – tempot men ändå. Men när han efter tre varv indikerade önskemål om avlösning blev responsen svag och Nenow som tog över tappade fart. Så ganska snart kände sig Lopes tvungen att återta kommandot om inte rekordmöjligheten ännu en gång skulle gå förlorad.
Och med tre kilometer kvar skruvade han dessutom upp farten ca sekunden per varv vilket var en nödvändighet eftersom man då låg nästan sju sekunder bakom jämnfartsschemat. Lopes farthöjning gjorde dessutom honom ensam i täten så återstoden av loppet såg ut att bli ”Lopes mot klockan”.
Detta eftersom Mamede på andraplatsen tycktes ha nog knepigt med att se till att luckan fram inte skulle fortsätta att växa bortom 20-25 meter.
Två kilometrar på 2:41 och 2:42 gjorde att Lopes inför slutkilometern hade bara ett par sekunder fram till rekordschemat, så med en ”bra” spurt fanns rekordet definitivt där. Och när Lopes sedan höjde farten ytterligare redan på det nästa sista varvet så kändes saken helt klar.
Men vad var det där?
Precis före klockringningen kom – som från ingenstans – Mamede flygande förbi Lopes – och avslutade med att sprinta sista varvet på 57.43! Aldrig har väl den så ofta omtalade ”andra andningen” fått en så tydlig illustration. Och den gav honom inte bara segern utan också världsrekordet: Ronos tidigare rekordtid krossades med nästan nio sekunder efter en slutkilometer på 2:30!
För Lopes – som ju prickfritt hade genomfört en ”perfekt” rekordattack – måste det ha varit som blixten från en klar himmel när den redan runt 7 km avhängde Mamede plötsligt var ikapp igen och med sin turboväxel bara susade förbi. För Lopes själv avslutade mycket starkt – sista kilometern på 2:36 och sista varvet på 61 och gick i mål på 27:17.48, alltså hela fem sekunder under det gällande världsrekordet.
Men fakta var ändå att alla rekord – världs-, europa-, nations- och klubb- nu tillhörde klubbkamraten i ”Sporting Lissabon” Fernando Mamede tack vare dennes verkligt blixtrande avslutning denna minnesvärda julikväll 1984 på ärevördiga Stockholms Stadion.
Mamedes 27:13.81 skulle sedan komma att stå sig som världsrekord i ytterligare fem år.
