Ron Clarke från Melbourne hade ett par underbara dagar på Stockholms stadion i juli 1966. Den 29-årige australiensaren satt på läktaren under en osannolik fotbollsmatch. AIK mötte det brasilianska landslaget med Pelé som den stora stjärnan. Brassarna vann med 4-2, Pelé gjorde två mål och Clarke njöt av underbar fotbollsunderhållning.
Dagen efter var det hans tur att uppträda. Den solbrände långdistanslöparen med det korpsvarta håret hade året innan utnämnts till världens bäste idrottare efter att ha slagit 12 världsrekord. Ett fullsatt stadion den 5e juli 1966 hoppades på ytterligare en klassisk löpning när Clarke startade på 5 000 meter. Men förutsättningarna var långt ifrån de bästa. Stjärnlöparen hade varit magsjuk natten före loppet och hade inte större förhoppningar än att vinna loppet.
Lite missförstånd gjorde att kvällen utvecklades på ett sätt som Clarke inte kunde ana. I täten drog nämligen en löpare som australiensaren trodde var en av de löpare som skulle utmana honom om segern. Vimsig av sömnbrist, tidsomställning och toalettbesök bestämde sig Ron Clarke för att hänga på i det höga tempot som den för honom okände löparen satte upp. Det visade sig att mannen i täten inte var en konkurrent utan en västtysk hare. När han klev av befann sig Ron Clarke i det angenäma läget att fortsätta att utmana klockan och ha chans på världsrekord. Det blev publikens respons som fällde avgörandet. Den sagolika stämningen som bara infinner sig på Stockholms stadion när ett världsrekord är i annalkande bar fram den trötte Clarke till en tid som var bättre än någon tidigare hade löpt på halvmilen. 13.16,6 löd det nya världsrekordet på och efteråt tackade australiensaren för allt stöd som getts till honom från läktarna.
Ron Clarke blev först känd för världen när han som en okänd 19-årig talang fick äran att tända den olympiska elden i hemstaden Melbourne 1956. Han var där för att representera ungdomen och framtiden. Det rådde inte något tvivel om att han var rätt man för uppgiften. Ron Clarke dominerade långdistanslöpningen i mitten 1960-talet. Den enda besvikelsen i karriären var insatserna i OS där han endast lyckades bärga en bronsmedalj i Tokyo 1964. Fyra år senare i Mexico City var han den stora favoriten på flera sträckor men han lyckades inte hantera den tunna luften.
Jag hade förmånen att träffa Ron Clarke inför OS i Sydney 2000. Han bodde då på Guldkusten i Queensland och det saknades inte synpunkter på hur de olympiska spelen hade utvecklas. Clarke var kritisk till den makt och rikedom som IOK hade samlat på sig.
”Delegaterna reser i första klass och ser sig själva som kungligheter. OS borde arrangeras för de aktiva och mindre för sponsorer.na Det är för många sporter och invigningarna har urartat till alldeles för dyra och långa arrangemang. ”
När vi träffades hade det gått 44 år sedan han var den olympiske fackelbäraren som blev känd över hela världen. Han hade inga problem att sammanfatta sin karriär och eftermäle hos den breda idrottspubliken på hemmaplan.
”Nio av tio i Australien minns mig som killen som tände den olympiska elden. Alla mina världsrekord är för längesedan glömda. Faktum är att jag nog mest är ihågkommen som bror till storebrorsan Jack som var en stjärna i australisk fotboll. Till skillnad mot mig var han verkligen en stor hjälte i Australien.”
Ron Clarke dog 2015, 78 år gammal.
