Den finländske radiopolisen Lasse Virén stod på sensommaren 1972 på tröskeln till sitt globala genombrott som löpare. Den 14e augusti var han en av deltagarna i ett starkt startfält på två engelska mil. Sträckan är en udda fågel i friidrottsvärlden, men om det är chans på världsrekord är intresset ändå givet. Det återstod blott ett par veckor före OS i München och varje chans att visa vart skåpet skulle stå var ett övertag på konkurrenterna.
Den skäggprydde Virén löpte på långa ben i hällande regn mot världsrekordtiden 8.14,0 och blev hyllad av drygt 10 000 åskådare på Stockholms stadion. Den fåordige finländaren meddelade via tolk att formen var god och att den nog skulle räcka till de olympiska tävlingarna i Västtyskland. Uttalandet var något av tidernas ”understatement”. Virén vann lite senare dubbla olympiska guld på 5 000 och 10 000 meter. Insatsen i det senare loppet har en evig legendstatus. Efter halva distansen föll finländaren och tappade 30 meter på konkurrenterna. Trots detta orkade han kämpa sig ikapp och så småningom förbi alla konkurrenter.
För att understryka sin suveränitet som löpare upprepade Virén sin bragd i OS i Montreal 1976. Det blev återigen guld på 5 000 och 10 000 meter och världspressen saknade för en gångs skull nästan ord att beskriva prestationen som gjorde Lasse Virén till en av världens bästa löpare genom tiderna.
